Hårarbetskonsten hade sin storhetstid under 1800-talet. Bruket av smycken av hår var då utbrett i alla samhällsgrupper, allmoge såväl som aristokrati. Hårarbetenas emotionella och personliga värde uppskattades mycket, och smyckena användes såväl som kärleksgåvor som minnesföremål efter avlidna familjemedlemmar.
Man vet inte var eller precis när man först började att tillverka hårarbeten. Vad man emellertid vet är att bärandet av hårsmycken från början av 1800-talet på kort tid utvecklade sig till ett utbrett mode. I “Kjøpenhavns Aften-Post” från den 30:e december 1803 kunde man läsa “at det nu er blevet Mode mellem elskende at forære hinanden Halsbånd, Armbånd, Ringe, Kors og Urbånd af Hår”.
Lok Anna Olsdotter (senare gift som Anna Carlström)
Lok Anna var min farmors mammas faster. Fotografiet är taget i Hillerød, Danmark under en av hennes hårarbetsresor i slutet av 1890-talet.
På bilden är Anna klädd i folkdräkt. Hårkullorna klädde sig vanligen så, vilket på många håll fungerade som ett effektivt varumärke.
I Sverige förknippas hårarbete främst med hårkullorna från Våmhus i Dalarna. Kullorna reste under stora delar av 1800-talet och 1900-talets första decennium vida omkring för att saluföra sina arbeten. Arbetsresorna gick, förutom inom Sverige, främst till Tyskland, Finland, Norge, Danmark, England, Skottland, Ryssland samt de Baltiska länderna. Traditionen att ge sig i väg på arbetsvandringar under vintersäsongen var redan etablerad i bygden. Man hade sedan länge rest runt och utfört grovarbete för det fina folket, “herrarna”, under den del av året då det var svårt att försörja sig på jordbrubruk där hemma. Dessa resor kallas herrarbetsvandringar och företogs av både män och kvinnor.
Vid slutet av 1800-talet gav sig närmare 300 hårkullor årligen ut på vandringar, att jämföra med socknens totala befolkning på ca 2000 invånare. Under denna period var hårarbetet tillsammans med urmakeriet de binäringar i Mora-området som gav mest intäkter till bygden. Kullorna reste ofta i grupper. De flesta var antingen unga och ogifta eller äldre kvinnor. Det är anmärkningsvärt att denna grupp stod för en så stor del av bygdens intäkter. Kvinnorna specialiserade sig vanligen på ett område eller land, dit de återvände säsong efter säsong. De lärde sig främmande språk och kultur, som de tog med sig hem till Dalarna. Hårkullorna tillverkade klockkedjor, armband, broscher, halsband och ringar. Andra viktiga produkter var lösflätor och hårtavlor, som tillverkades med andra tekniker.
Traditionen har hållits levande i Våmhus, och i dag finns det ca 100 hårarbetskunniga kullor med anknytning till byn. Under sommaren kan turister dagligen träffa en arbetande hårkulla på Våmhus Gammelgård och flickorna i byns skola undervisas i hantverket.
Rumbo Anna Persdotter
Rumbo Anna var min farmors mormor. Hon reste till Skottland under sina hårarbetsresor. Här är hon fotograferad tillsammans med sin skotske fästman, troligen i mitten av 1880-talet. Det blev inget bröllop mellan dessa två. Anna reste hem till Våmhus efter sin fars bortgång. Hon gifte sig senare med en man från bygden och övertog föräldrahemmet i Våmhusbyn Vidbäcken.
Hårkullor som reste i England och Skottland bar som regel inte folkdräkt. Istället klädde de sig som borgerskapets kvinnor i städerna. I halsen har Anna en rosettbrosch, troligen ett av hennes egna alster. Rosettbroschen är en av de vanligaste traditionella modellerna i hårkullornas sortiment. Den ingår idag i Våmhus folkdräkt.
